Till havs, till havs på äventyr.

Goddagens pa eder!

Sitter pa Jamaica och skriver, darfor far ni leva med att vara tre ursvenska bokstaver kommer lysa med sin franvaro i detta inlagg…sorry

Det kan tyckas att vi, forutom mina oforklarliga utslag, har klarat oss undan sjukdomar och dylikt ganska val har pa varan segaltur. Men i forrgar insag var Herre att det var dags att gora livet lite mindre lattspytt for oss(mej) igen!! Vi var, som Herr van der Zwan redan informerat om, alltsa pa nan slags All Helgon-blandat-med pirat fest, och som vanligt forstorde vi detta tema genom att komma dit som transcyklister… Faktiskt ett tamligen uppskattat drag (atminstone av oss sjalva..).

Mitt kalas blev av kommande forklaring inte speciellt langvarigt… Som de sportiga damer vi var utkladda till tog vi naturligtvis dansgolvet med storm, men efter en stunds overdriven aerobicdans landade undertecknad efter ett rejalt skutt lite fel pa det karibiskt fuktiga golvet med foljd att vanster fot gav vika och bestamnde sej for att ga till hoger istallet for rakt ner i marken… Detta var saklart inte speciellt bekvamt, men skam den som ger sej! Ett par danssteg till, men sen sa den smalandska kroppen, som trots fylld med atskilliga groggar, att nu far det vara nog!! Jag tog med mej Salapojken Arhio till toaletten och dar fick han agera syster… nar sko och strumpa hade avlagsnats tittade, istallat, for en ankel, en tennisbollsliknande svullst ut vid sidan av foten. Syster Arhio ordinerade da 20 minuter under rinnande kallt vatten, och sedan vidare festande (eftersom skadan redan var gjord…) Som den lydiga patient man oftast ar farsokte jag mej pa att atmionstone vara med pa ett horn en stund till, men tyvarr var jag strax tvungen att inse att det faktiskt var lage att ta sej till hytten

Efter en lang natts smarta och en pa morgonkvisten allt blaare fot, hoppade jag ivag till hospitalet och fick direkt beskedet att DEN AR SANNOLIKT BRUTEN!! Aj aj aj tankte jag… Men rontgenapparaten spelade denna dag pa min planhalva och spottade ur sej bilder med fina hela ben och knotor, sa dom om min lycka nar doktorn sa att det verkar som ett par ledband ar rejalt utdragna och kanske har trasats sonder litegranna!!!! Men trots detta gladjebeskedet kunde jag ju inte ga pa foten, darfor blev det skena och kryckor… Tur att man har riktigt smalandsk lakekott i sej, for redan idag har jag givit kryckorna pa baten, pa baten, och haltar nu omkring pa Jamaica (dar for ovrigt en hel del folk gar och haltar…mest pa grund av att dom har NAGOT samre sjukvard en vi i kara svedala och darfor har en helt annan statistik pa amputation med foljd av olika varianter av hemmasnickrade proteser..). Da kanner man sej nastan lite larvig nar man kommer med sin plastskena…

Slutsatsen blir val att jag far tacka var Herre for att han annu inte har glomt mej utan forsatter kasta in nya kryddor i stuvningen sa att livet inte blir alltfor langtrakigt…

Amen

Landstrom

För att hålla uppe våran nya, sunda livsstil så har vi självklart cyklat rätt mycket den senaste tiden. 5 mil i Wilmington och 5.5 i Charleston.. Trots att det var några dagar sedan nu så känns det fortfarande i benen. Det är visst så här det är att vara eliteidrottare. Tufft.

Nu är vi äntligen i Karibien. Det är sjukt varmt ute, luftfuktigheten är som den ska.. Men frågan är vart fasen solen är?! I Miami var det molnigt hela dagen, på Bahamas regnade det och i morgon ska det visst regna på Jamaica. Fast kanske är det bra för våra bleka kroppar att solen gömmer sig bakom molnen, för vi har faktiskt fått lite färg ändå.. Den tar ju ändå, den lömska jäkeln..

Igår var det fest med skräcktema ombord. Hela besättningen var inbjudna och pooldäck var fyllt av monster, tyskar och.. cyklister! Vi ska ju alltid gå mot strömmen och denna gång så var vi helt enkelt cyklister, kvinnliga cyklister. Vi fick även våra cykelpolare ombord att hänga på, så vi var sex stycken sköna drugor som hade annat än sportdryck i flaskorna. För att piffa till det lite extra så styrde vi upp nya namnskyltar. Midi, Maxi & Efti tillsammans med Lili, Sussie och Anna Book. Sjukt internt. Bilder kommer! Kvällen slutade tyvärr ganska tidigt för vår gode trummslagare som var med om en olycka på dansgolvet, men det får han berätta själv om.

I morgon ska vi förhoppningsvis bada med delfiner på Jamaica. Kanske hinner vi förbi Bob Marleys grav med. Det återstår att se..

Vi kommer hem nu på söndag! 9/11. 18:35. Det känns som att man har varit borta i ett halvår trots att det “bara” varit tio veckor.. Vi hoppas ju såklart på strålande sol och mysigt höst väder i Sverige, för så är det väl?

För att försöka bevisa att vi inte bara dricker öl och spelar luftgitarr på vår fritid så bestämde vi oss för att ge oss ut på en liten (?!) cykeltur med våra tyska vänner. I Tyskland är det poppis att verka aktiv så de har bland annat ett cykelteam här ombord som föser runt tyskarna bland stock och sten på de olika ställena vi åker till.

Jag har aldrig hängt på tidigare, men Emil är rutinerad och cyklade närmare fem mil i Honduras när vi var där förra året. En numera klassisk händelse i och med att den småländska björnen gjorde det i ca 40 graders värme, iklädd jeans. Men det får nog han berätta mer om själv om han nu känner för det..

Men nu var det äntligen dags för även Pelle och mig att få känna av en äkta tysk cykelsadel! Turen gick till en nationalpark i Bar Harbour och trots att vi höll på i nästan fem timmar och cyklade över fyra mil så var det nog den bästa dagen vi haft hittills. Hösten har verkligen börjat visa sig även här borta och alla storslagna syner fick mig att glömma bort det mesta av mjölksyran som hälsade på emellanåt.

Tre cyklister on the run.

Utsikt. Bar Harbour.

Självklart så har tyskarna fixat sin fina logga till cyklarna med! Ett ex av denna skönhet väger sjukt mycket tyngre i creddkretsarna i Tyskland än till exempel en Iphone.

På något sätt fick dessa toppar oss att få hemlängtan.

Höst i Bar Harbour.

Efter detta så lyckades vi klämma in ett besök på ett hummerställe. Hela den lilla hålan är visst känt för att ha den bästa hummern i världen, men i och med att jag anser att allt som kommer från havet är kattmat så satte jag i mig en sjukt dålig stek, men Emil och Pelle slafsade, sög, slaktade och åt upp varsin bjässe! Mycket underhållande!

Emil äter Whiskas.

Även om vi helst inte skyltar med saker som vi själva inte lägger upp på YouTube så är detta klipp faktiskt lite kul..

Tokigt nog så avslutar vi med Your Love som sedan tidigare redan finns här på bloggen, men korka upp en Jägermeister och joddla med i introt..

Tyvärr (?) så har vi inte ställt till med några nya sattyg den senaste tiden men jobbar på det så att vi har något roligt att bjuda på i dagarna framöver. Just nu lämnar vi trevliga Montréal och snart så bär det bara söderut. Om sisådär tio dagar så kommer vi att börja närma oss lite varmare breddgrader och det ska bli riktigt grymt. Vi har ju vandrat runt i massa städer & hålor i över sex veckor nu och det börjar bli dags att jobba upp en nice bränna nere i Karibien i stället för att handla skor.

Vi tog en svängom i Montréal igår, men det blev inga nya slagsmål eller något annat kul för den delen heller att rapportera om. Jag snackade mest med cykelutflyktskillarna som jobbar ombord och vi har börjat spåna på att ha en fest för hela besättningen innan vi lämnar skutan. Den som lever (läser) får se..

Efter att ha hyllat burkmaten så börjar den nu stå mig upp i halsen. Inte många saker varar för evigt, tyvärr. Men det var en härlig tid.

Men men. Hoppas att allt är fint hemma i Schweden. Jag ber om ursäkt för detta tråkiga inlägg, men jag måste ju skriva något så att ni vet att vi lever..

Här på das Boot kan saker och ting ibland bli lite långdragna, speciellt när de så kallade sjödagarna slår in. Det finns helt enkelt inte särskillt mycket att pyssla med. Jag är  personligen något av en tv-seriemissbrukare, men eftersom jag nu på en dryg månad har sett 7.5 säsonger av Friends, en hel del Family Guy, lite Scrubs, South Park, My name is Earl och en och annan film, har jag nu blivit något mätt på att ligga i min 80 cm breda överslaf och titta på min smutsiga dator.

Det är ju vida kännt att Herr Zwan är och alltid har varit något av en tv-spelsfantast och slår ju gärna ihjäl en del tid med sitt psp i händerna. Nu senast i New York konverterade även Herr Arhio till detta, av Sony och Satan utvecklade, syndens nöje!!

Själv tjatade jag på mor och far inför mången jul och bemärkelsedag i min ungdom, men varken Comodore 64 eller Nintendo 8 bitar var nånsin att finnas i tomtens säck. Det kan tyckas gammalmodigt, men enligt min uppfostran, leder tydligen nyttjande av datorer och tv spel på lång sikt till fyrkantiga ögon, och i värsta fall starr!? Min kompis mormor hade till och med solglasögon när hon såg på tv!!

Jag minns dock min ungdoms dagar när man hos polarna lyckades få en stund med Ice Climber eller Super Mario Bros, då var lyckan gjord!!

Som ni hör är jag som en Cro Mangon på Stureplan när det kommer till tv spel..

Så, för ett par dagar sen rann bägaren över. Helt vårdslöst uttråkade här på vårt skepp tog mina kollegor sina Donky Kong a´la 2000 och började med sina Formel 1 spel. Jag vet inte om det var min översvämmade bägare eller nåt nytt straff från vår herre, men av nån oförklarlig anledning fann jag mej själv med pennan i hand skrivandes limerickar!!! Ja, mina vänner,  jag blev också chockad!!

Men det känns i alla fall, på nåt Hasse och Tageiskt vis, skönt att så länge jag kan komma på städer som rimmar, behöver jag aldrig lära mej att spela psp!!

Det var allt för den här gången…men om jag ska lida av denne daterade humor så ska ni fan inte heller komma unda!

På återseende

Igår var det lite halvfullt i baren där vi spelar, men jag ville ändå dokumentera lite så här får ni nu se (och höra) hur vi har det. Observera min sydnärkedialekt på fiiilming!

För er som inte vet så heter låten Your Love och är inspelad under det sköna 80-talet av The Outfield.

Sådär mina vänner, dags har det blivit för ett litet utlägg.

Det är sålunda tredje gången undertecknad åker med denna germanska flotta. Varje gång har något i vårt universum försökt tala om för mej att det är fel fel fel att arbeta för detta stentvättade land! Första gången var 2005. En dag fick jag ett tecken…ja, jag trampade på nåt och skar upp min småländska hobbitfot. När jag satt utanför St Petrus kyrkan i Vatikanstaten, och baddade mitt sår med saltlösning, insåg jag emmelertid att det var Gud som straffade mej för mitt samarbete med det för-inte-så-länge-sen-halv-kommunistiska landet!

Inte så mycket att orda om. Men när detta var glömt och förträngt och vi 2007 åter betämde oss för att bjuda det urkaukasiska folket vår närvaro, sa gud till på skarpen! Ni som var med och följde våran blog på den tiden vet redan vad jag straffades med den gången. För nya läsare blir det endast en kort resume. Efter dagar som blivit till veckor av ständiga problem med varfyllda sår i ansiktet, trots mången behandling, herpes medicin från panama, hästmedicin mot ALLT från costa rica osv, och flerfaldiga diagnoser gav sej min sjukdom föga. Morgnarna var värst, tänk er att doppa hufvudet i ostfondue!! Till slut fann en skeppsläkare svaret på gåtan, jag hade fått SKÄGGSVAMP!! Lättbehandlat men ack så förnedrande!! Nu stod det klart, Gud hade åter igen ertappat mej med skägget i den tyska brevlådan!!

Ett-och-ett-halvt år….

Men enfaldig som människan är… Den här gången tog belsebub till andra medel för att locka över mej till den mörka för-ett-tag-sen-mustaschprydda nationen! Vem kunde säga nej till att få kryssa mellan New York och Montreal och dessutom få se en hel del andra trevliga platser. Måste faktiskt ge vår lömske orm en rejäl egen loge för sin list!! Hur som helst, alla goda ting är tre, och nu har det alltså bevisats att även alla onda ting är trefaldiga!! Denna gång lyckades jag för snart en månad sedan dra på mej ett knytnävsstort utslag på höften. Inget att oroa sej för tänkte jag och hade naturligtvis glömt mitt gudssvek! Då detta inte blev bättre fick jag gå till fältskären. Efter att ha behandlat nickel allergi, bältros och herpes har mitt lilla utslag nu istället blivit storlek Magic Johnssons handflata! Nu har jag ytterligare 3 dagar på mej att läka, sen får det bli hudvård i Kanada, med min tur blir det väl på franska, Bonjour!

Så med facit i hand lovar jag nu Gud och alla hans spejare att aldrig mer gynna detta nära-på-att-erövra-världen-land!!

Varma otyska hälsningar

Menig Landström

Jag har ju serverat en del under mina år på Wallmans salonger och tycker att det kan vara riktigt trevligt att samspråka med gäster, rekommendera mat & dryck, dra några sköna one-liners som:

-Snygg slips! Det är den man får när man tankat fullt på Statoil va? (Funkar alltid på herrar i 50 års åldern. Ruskigt torrt, jag vet, men jag kan gilla det ändå.)

Jag har alltid tyckt att jag är serviceminded. Men jag har mycket att lära. Vi har alla mycket att lära.

Faktum är att 7-eleven borde stänga alla sina 100 butiker/korvstånd/pastahak på Götgatan och skicka hela personalpacket på en weekend i staterna. Jänkarna är experter på att få en att må bra! Vi sitter just nu på Starbucks och handlade just lite brunch för att ladda upp batterierna inför stundande gitarr inköp lite senare under dagen. Killen i kassan inledde såklart med “-Hello sir, how are we doing today?” vilket är standard, men får mig alltid att staka lite på orden och göra lite väl långa utlägg om hur jag mår och dessutom passa på att fråga hur personen själv mår. Kalla mig rookie.

Men efter att allt är köpt och klart så frågar han om hur det är i Sverige (Visa kortet måste ha skvallrat.. Eller hörde han att jag är en sydnärking på vift på Manhattan?!) och jag berättar att det börjar nog bli kallt, men jag vet inte, för jag jobbar ju på en kryssare och har inte varit hemma på ett tag. Han tar hand om nästa kund men kommer senare och slår sig ner brevid oss och börjar snacka om livet till havs och att ekonomin här är lite ur balans, att vi ska passa på att shoppa osv. Inga långa utlägg så att det blir obekvämt, nej nej! Snabba sköna lines som bara får oss att må riktigt bra! Kaffet smakade såklart ännu godare.

7-eleven, ta ert förnuft till fånga! Man skulle helt glömma bort att pastan egentligen är oätlig! Kom hit nu!

Listen up kids!

Detta solklara budskap satt på kylen på båten vi jobbade på i somras. Jag kan bara inte sluta skratta..

Nånstans har jag trott att jag är en rolig kille. Det är tydligen fel.

Varje kväll när vi lirar försöker jag i vanlig ordning skämta friskt med publiken och i Sverige brukar det funka rätt bra. Här bombar jag tammefan. Vi har försökt med att Emil så att säga accentuerar mina skämt med en cymbal efter poängen men det spelar ingen roll. Antingen har jag tappat stinget eller så funkar inte min humor på brunstövlarna.

Svårt det där med humor. Det här tycker jag tillexempel inte är så roligt:

“Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.” (Arne Hegerfors)

Men det är kanske sån skit man får köra med för att få ett skratt.

Mvh / Pelle

I Bar Harbour finns det inte så extremt mycket att göra förutom att äta hummer och ladda upp inför dagen D som komma skall varje år. Man verkar digga julen lite väl mycket häromkring. På den lilla huvudgatan, som skulle kunna jämföras med 1/5 del av Skånegatan i Stockholm, finns det inte mindre än tre (!) affärer som endast nischat in sig på allt vad Sankt Nikolaus och hans julefrid står för. Se och lär:

Jul, jul, strålande jul.

Det är 20 grader varmt men det spelar ingen roll.

På allmän begäran så slog de upp ännu en skimrande julshop för ett tag sedan.

Japp, det var då jag kom till världen. I 29 år har jag levt på vår kära moder jord. Intressant resa, helt klart. Nästa år kliver jag ju in i en ny fas då det är dags att bli vuxen på allvar. Man har ju hört talats om 30-års kriser och även bevittnat några, men själv så tycker jag mig inte känna av det alls.

Men det finns några läskiga tecken på att jag kanske borde tänka om. Nya intressen och tecken som liksom har smugit sig på mig utan att jag eller någon annan i min omgivning sagt till mig på skarpen. Borde inte någon till och med höjt rösten?

Tecken på att jag håller på att lämna barndomen bakom mig:

Jag gillar att fota blommor. Ålderstecken om något.

Jag har börjat prenumerera på Illustrerad Vetenskap, trots att jag inte är lärare.

Jag måste sova minst åtta timmar om dagen för att inte bli gubbsur.

Jag lyssnar mer och mer på gubbrock. Jag kan till och med erkänna att vissa låtar med The Eagles är bra.

Jag orkar inte festa två dagar i rad längre, vilket i och för sig leder till ett något sundare liv. Kanske bra det.

Min frisörska här ombord påpekade att jag inte hade lika tjockt hår uppe på huvudet som jag hade för 1 1/2 år sedan. Hmm. Detta är ju lite konstigt för ingen i min familj är flintis, men så är det visst.

Ska man satsa på Dr. Phil looken eller kanske skaffa tupé om sisådär tjugo år?

Nåväl. För att verka lite yngre så slängde frisörskan i några synthslingor i min synthlugg. Kanske har man lite 30-årskris trots allt? Haha..

Synthlugg med synthslinga.